I Sverige tar det i snitt nästan 25 dagar från ett dödsfall till den avlidne har jordbegravts eller kremerats. Vi är extrema i detta avseende, i våra grannländer tar det cirka 8 – 12 dagar att utföra samma sak. Varför behandlar vi våra avlidna nära och kära så, är de inte värda en bättre behandling efter det att de har avlidit? Erfarenheter visar dessutom att en begravningsceremoni bör hållas inom cirka två veckor från dödsfallet för att de efterlevande på bästa sätt skall kunna hantera sin sorgeprocess.
För drygt 10 år sedan ändrades lagen gällande när en avliden person måste jordbegravas eller kremeras, från två månader till en. Anledningen var att tiden ökade varje år och 2011 tog det i genomsnitt 22 dagar till den avlidne kommit i jorden eller kremerats. År 2012 sjunk det till 18 dagar, en minskning med 4 dagar – ett trendbrott. Inom branschen trodde man att detta hade haft avsedd effekt och att tiden skulle minska åren framöver.
Anledningen till lagändringen var de problem som uppstod när de avlidna låg i kylförvar en längre tid. Till exempel personalens arbetsmiljö, en kropp som ligger länge i ett kylrum kommer att anfrätas och ta skada. De långa tiderna i kylrum innebar också att kylrumskapaciteten behövde byggas ut och detta ledde till ökade kostnader samt ökad energianvändning. För att undvika att kroppen tar skada kan man placera kistan med den avlidne i en frys eller också kan man balsamera kroppen. Rent miljömässigt är inget av alternativen bra.
Sedan år 2012 har tiden mellan dödsfall och jordbegravning eller kremation åter ökat. År 2022 tog det i snitt 25 dagar, det vill säga, långt över 2011 års nivåer. Varför är det så i vårt moderna samhälle? Dessutom ett samhälle i vilket man följer lagar och regler i högre utsträckning än andra länder.
I min roll som vd för Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund träffar jag många som uttrycker sin frustration över att anhöriga till avlidna inte prioriterar sina nära och kära när det gäller begravningen. Det gäller i alla led av den kedja som handhar våra avlidna. Samtliga påtalar detta och uttrycker att någon borde göra något åt situationen. Min respons blir alltid att vi alla måste hjälpas åt. Vi bör, när vi har möjlighet, påpeka att det är bra att tag i gravsättningen omedelbart.
Min bild är de anhöriga inte känner till att en avliden måste jordbergravas eller kremeras inom 1 månad. Frågan blir då hur skall denna information nå ut till dem, så att en atitydförändring kan komma till stånd. En utgångspunkt skulle kunna vara hur människor i gemen skulle vilja att deras egna kvarlevor hanterades. En lite mer drastisk metod skulle kunna vara böter för dem som inte tar hand om detta inom föreskriven tid. Detta tror jag inte skulle fungera eftersom lagen inte pekar ut någon enskild som är ansvarig för att ombesörja begravningen.
Den stora frågan kvarstår, varför kan vi inte gravsätta våra nära och kära snarast. Är inte de värda en bättre hantering än att ligga i ett kylrum i väntan på att vi andra skall ha tid med begravningen?
Stockholm den 30 januari 2024
Dennis Jansson
VD för Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF).
Publicerad i bland annat Svenska Dagbladet och Östersunds-Posten 7 februari 2024.
