Pandemin satte begravningsverksamheten på prov, och kriget i Ukraina hotar att göra detsamma.
– Både kris- och beredskapsplaneringen är viktiga fält för SKKF att verka på, säger Dennis Jansson, ledamot av förbundets styrelse.
De tre huvudspåren i SKKF:s verksamhet – utbildning, rådgivning och den årliga rikskonferensen – är också det mest centrala att förvalta och utveckla för förbundsstyrelsen.
Det menar Dennis Jansson, förvaltningschef i Falu pastorat.
– Ett annat område är också kris- och beredskapsplanering, där SKKF redan har tagit ett initiativ genom att man bland annat arrangerade konferensdagen den 7 mars, säger han.
– Där har både pandemin och det pågående kriget i Ukraina visat hur viktigt det är att arbeta aktivt med just de här frågorna inom begravningsverksamheten i hela landet. Därför är det också en fråga som finns med i förbundsstyrelsens arbete.
Dennis Jansson har arbetat inom begravningsverksamheten mer eller mindre oavbrutet sedan 1984, och är sedan 2007 förvaltningschef med ansvar för fastigheter, krematorium och kyrkogårdar. Under sig har han ansvariga för krematoriet, kyrkogårdarna samt en fastighetsingenjör – alla tre med mer operativa funktioner än Dennis Jansson har.
För fem år sedan valdes han också in som ordinarie ledamot i styrelsen för SKKF, sedan valberedningen bjudit in.
– När jag fick frågan lät det naturligtvis intressant, så jag tackade ja, säger Dennis Jansson, som uppskattar bredden i ledamöternas erfarenheter.
Om man blickar framåt, ser inte Dennis Jansson att det kommer att finnas fler kommunala huvudmän än det gör i dag. Däremot är samfälligheter något som han tror att Svenska kyrkan blir tvungen att acceptera i en större utsträckning.
– Redan innan vi fick enhetlig begravningsavgift föreslog en utredning att det skulle finnas partiella samfälligheter baserade på kommungränserna. Utan att kunna sätta ett tidsperspektiv på en sådan utveckling, men det kanske är åt det hållet som vi ändå är på väg, även om gränserna då skulle vara andra än de kommunala.
Det som talar emot är exempelvis vem som framgent ska äga fastigheterna.
Som så många gånger tidigare kommer också frågan upp, om styrningen av var krematorierna ska ligga.
– I dag finns det ingen som helst sammanhållande idé om var de ska finnas. Ser man strikt på det, finns det ingen skyldighet för en krematoriehuvudman att betjäna någon annan huvudman med krematorietjänster. Nu gör man det för att man ser till helheten och att alla inte kan ha ett eget krematorium. Här behövs det något slags styrning.
Vem är det då som ska styra?
– Eftersom länsstyrelserna är de myndigheter som övervakar vår verksamhet, så är det inte onaturligt att man också har det sammanhållande ansvaret för den övergripande planeringen av vissa delar. Det skulle även kunna vara länsstyrelsen, som tillsammans med nationella nivån inom Svenska kyrkan, tar ansvaret för att se till så att belastningen på krematorierna placeras rätt.
Vad är finessen med att sitta i styrelsen?
– De är flera, finesserna. En av de kanske viktigaste är att träffa kolleger och få andras perspektiv på de frågeställningar som vi alla brottas med. Mycket handlar alltså om att berätta hur man ser på sakerna – och få veta hur andra tänker. Det är den ena. Den andra är att man som ledamot hela tiden är uppdaterad med det senaste inom begravningsverksamheten och får påfyllning av både nyheter och aktuella frågor.
– På samma gång hoppas jag kunna bidra med mina perspektiv och erfarenheter för att på det sättet vara en del av de goda diskussionerna i styrelsen.
En av de diskussioner som styrelsen nyligen har haft, och som Dennis Jansson tycker var intressant, handlade om begravningslagen och vems intressen den kan sägas vara tänkt att se till.
– Lagen syftar till att ta till vara den avlidnas intressen, men det har alltmer kommit att bli så, att det är de efterlevandes intressen som står i centrum. Det finns en skevhet som behöver diskuteras så att verkligheten rättar sig mer efter lagen än tvärtom, säger han.
Dennis Jansson tar ett exempel från sin roll som medlare vid begravningar.
– Medlingen är väldigt tydlig genom att den ska utgå från den avlidnas önskemål. Om det då finns någon som har hört någon säga något – ett vittnesmål – om vad den avlidna önskade, eller att det finns ett skrivet papper, då kommer min medling att landa i just det. Men i själva medlingssituationen är det ofta få som argumenterar utifrån vad ”Olle” själv hade velat, utan mer vad ”vi” vill.
Framgent vill Dennis Jansson att SKKF blir bättre på att synas utåt, mot både branschen och de förtroendevalda.
– Vi måste bli bättre på att visa vilka SKKF är och vilken kunskap som finns att ta del av.
Johan Lindstén
Kyrkogården
