Juristen och tidigare överantikvarien, Knut Weibull, har valts till ny ordförande för Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF.
– Genom arbetet med kyrka–stat-reformen, och flera andra utredningsuppdrag som har rört begravningslagen, har jag skaffat mig en god inblick i begravningsfrågorna, säger han.
När Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF, hade förbundsmöte den 31 maj valde man också en ny ordförande efter Kathrin Flossing, som har lett styrelsearbetet sedan 2013, och vars uppdrag löpte ut i år. Ny ordförande är Knut Weibull, som är vald på två år (2025).
– Jag blev uppringd under våren och tillfrågad om jag var intresserad av uppdraget. Vi bestämde att vi skulle ha ett möte, men jag kände mig ganska frestad redan från början, så beslutet att tacka ja var inte särskilt komplicerat när jag insåg att uppdraget skulle ta en rimlig del av min tid, säger Knut Weibull, som känner att det är skönt att ha en fot kvar i något slags yrkesliv med bland annat styrelseuppdrag, pensionärslivet till trots.
Knut Weibull är jurist med en lång karriär som tjänsteman inom statsförvaltningen och regeringskansliet, där han exempelvis har varit expeditions- och rättschef i kulturdepartementet.
Bland mycket annat har han arbetat med att ta fram de lagrådsremisser och propositioner som krävdes för att kunna genomföra kyrka–stat-reformen. Han har också lett två egna utredningar, dels den som behandlade återvinning av metaller från krematorierna, andra begängelseformer än de två tillåtna, samt huruvida Stockholms och Tranås begravningsverksamheter ekonomiskt skulle införlivas i systemet för den enhetliga begravningsavgiften (SOU 2013:82), dels den, som behandlade den så kallade begravningsclearingen (SOU 2015:26).
Detta har givit honom – som han själv uttrycker det – ”gedigna kunskaper” om begravningsfrågor i synnerhet, och kyrkofrågor i en vidare bemärkelse.
– Genom arbetet i statsförvaltningen och regeringskansliet har jag också breda erfarenheter av hur frågorna hanteras och hur man kommer vidare när det någon gång kärvar.
I dag är Knut Weibull folkpensionär och har inget vanligt lönearbete, men desto fler styrelseåtaganden.
– Genom att jag inte har ett vanligt arbete längre, kan och vill jag i stället lägga den tid som finns på att axla ordförandeskapet inom SKKF. Kulturella värden förvaltas även i andra styrelseuppdrag som Knut Weibull har. Ett sådant är Samfundet S:t Erik, där han är ordförande. Det är en ideell förening från 1901, som arbetar för att öka kännedomen om Stockholms historia, samt att väcka intresse för Stockholms arkitektur och stadsutveckling och tillvaratagandet av natur- och kulturhistoriska värden vid stadens tillväxt. Mest påtagligt för den som rör sig runt i Stockholm är de cirka 200 blå kulturhusskyltar som samfundet placerar på de mest kulturhistoriskt intressanta byggnaderna.
Knut Weibull är även ledamot av Stockholms skönhetsråd och Svenska Filminstitutets styrelse. Han ber om att få återkomma till vilka frågor som han ser som viktiga att arbeta med inom SKKF i framtiden.
– Det vore lite förmätet av mig att säga att jag vet det i dag, men genom styrelsen, kansliet och medlemmarna hoppas jag kunna lära mig. Jag har en hel del kunskap om verksamhetsområdet – men har mycket att lära i min nya roll som förbundets ordförande.
– Men en viktig sak är naturligtvis förändringarna i begravningsskicken och vilka effekter det får för begravningsverksamheten och kyrkogårdarna, säger han, och fortsätter:
– Folk flyttar men gravplatserna ska ändå tas om hand. Det, tillsammans med hur begravningsplatserna ska behålla sin karaktär, när färre har sin egen gravplats, och ett behov av att utbilda fler till de gröna yrkena – det är några viktiga frågor, som jag ser det.
Vad har Kathrin Flossing lämnat över till dig, vid sidan av ordförandeklubban?
– Vi har pratat om mycket, men riktigt vad håller jag för mig själv. Men det jag kan säga är att hon beskriver en verksamhet som fungerar mycket väl, så jag kommer inte att ta över något problematiskt pastorat, om man säger så. Hon är övertygad om att jag kommer att förstå vilka frågor som är viktiga i varje given stund. – Det första jag gjorde som ny ordförande var att förhandla med, och delta i styrelsens beslut om att anställa en ny verkställande direktör i Dennis Jansson.
Vid sidan av de rent begravningsrelaterade frågorna har Knut Weibull även arbetat med kulturarvsfrågor. Senast har det skett i egenskap av överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet, RAÄ.
– Genom det uppdraget har det viktiga kulturhistoriska perspektivet kopplat till våra kyrkogårdsmiljöer varit en del av mitt arbete. Jag har därmed sett frågeställningarna även från det andra hållet, vilket är en nyttig erfarenhet.
– Det finns ett stort kulturhistoriskt värde på landets kyrkogårdar som både måste förvaltas och finansieras. Hur det ska gå till är naturligtvis en viktig parameter när en del betalas med begravningsavgiften och en annan del på ett annat sätt. Det är en viktig fråga som förtjänar en större uppmärksamhet.
– Just de här frågorna, där det uppstår krockar mellan olika lagar om vad som ska bevaras och hur det ska betalas, var ingenting som vi kunde förutse skulle blir ett problem under arbetet med kyrka–stat-utredningen. Det finns rättsfall, vet jag, och det är en större fråga i södra landet, men det kommer sannolikt att sprida sig norröver i takt med att gravrättsinnehavarna väljer minneslund i stället för gravsten. Först och främst får vi se vad rättsinstanserna kommer fram till i form av domar, men jag håller det inte för otroligt att det kan behövas en utredning som löser frågan så att det blir klart med vad som gäller.
Så du tror att politiken måste ta i det?
– Det var den slutsatsen jag drog på Riksantikvarieämbetet, att de här regelverken inte riktigt går att förena. Jag har ingen lösning, men kan peka på problemet, som redan är väl känt.
– Vad man kan konstatera är, att det är viktiga kulturhistoriska värden som står på spel. Det kan jag säga med såväl SKKF-hatten, som med min tidigare överantikvariehatt från RAÄ. Vi kan inte bevara allt, men det ska ändå gå att läsa ut av platsen vad som har varit, och det inbegriper då även oss själva och vår egen tid.
Av ditt engagemang och din erfarenhet får jag en bild av att du kommer att vilja arbeta med just de här frågorna?
– Jag bär naturligtvis med mig frågorna, men samtidigt ska det vara relevant för vad förbundet sysslar med. Men det tror jag att det kommer att vara i en eller annan form.
Landets enda begravningssamfällighet är den i Göteborg. När frågan har varit uppe vid kyrkomötet under en rad år, där motionärerna har velat se möjligheten att kunna tillskapa fler samfälligheter, har mötet sagt nej. Motionärerna har talat om flera fördelar med organisationsformen, som en ökad rationalitet, ekonomi samt kunskaps- och personalförsörjning.
– I grund och botten är detta en fråga för just Svenska kyrkan, men många mindre församlingar och pastorat kan ha problem med exempelvis kunskap för att sköta verksamheten. På samma gång finns det ett stort värde med den nära verksamheten, som har en mer personlig kontakt med dem som bor och lever i församlingen, oavsett om de är medlemmar. Här måste en avvägning göras mellan det lokala och en verksamhet i större skala. I det ska även ekonomin vara en faktor, för begravningsavgiften kan inte rusa iväg hur mycket som helst. I förlängningen blir det en legitimitetsfråga för Svenska kyrkan. En annan fråga som vid flera tillfällen har varit föremål för kyrkomötets uppmärksamhet är Kyrkans begravningsbyrå. Vid den senaste sammankomsten hösten 2022, vände mötet på klacken och sade ja till att församlingar och pastorat bildar bolag för att bedriva begravningsbyråverksamhet i konkurrens med befintliga verksamheter på den öppna marknaden. Knut Weibull vill inte ha någon specifik uppfattning i dagsläget, men söker sig ändå i en kommentar nära trettio år bakåt i tiden.
– När vi satt och arbetade med utredningen kyrka–stat-reformen var det nog få som kunde föreställa sig att det en dag skulle bli en fråga som det nu är. Att Svenska kyrkan skulle fortsätta att fungera som huvudman för begravningsverksamheten blev då resultatet av det hela, och det man utför är en myndighetsuppgift, och den har därmed också en särskild finansiering.
– Personligen kan jag tycka att det är lite knepigt att Svenska kyrkan ikläder sig olika roller och – i det här fallet – ger sig in på en kommersiell marknad. Då vill det till att man på ett väldigt tydligt sätt skiljer på verksamheterna. Myndighetsutövandet får aldrig misstänkas för att blandas samman med den kommersiella verksamheten, och inte heller ska man kunna misstänkas för att bedriva en illojal konkurrens. Så principiellt sett är frågan inte alls enkel. Var har du dina egna rötter?
– Jag är född och uppvuxen i Göteborg, innan jag läste juridik i Lund. Efter det hamnade jag i Stockholm, där jag har hållit mig kvar sedan dess, i drygt fyrtio år.
– Jag kommer från en familj som ofta besökte familjegravar. Vi tittade även gärna på kyrkor, så om man var på exempelvis Gotland, stannade vi vid nästan alla kyrkor som vi passerade och passade på att läsa lite på stenarna när man ändå var där. Det finns mycket att fundera över när man ser namnen och titlarna och vad det står för just på den platsen. Och själv kan Knut Weibull nu alltså lägga ännu en titel till sin digra meritlista: Ordförande för Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF.
– Jag tycker verkligen att frågorna är engagerande och jag ser verkligen fram emot att få leda styrelsens viktiga arbete för framtiden.
/Johan Lindstén
