Utbildning och samordning. Det är två av de allra viktigaste frågorna att arbeta med inom begravningsbranschen i dag.
Det säger Ewa Alexandersson, förtroendevald i skkf:s styrelse, och med över tjugo års erfarenhet från förtroendeuppdrag i Svenska kyrkan.
SKKF:s styrelse har en bred sammansättning av ledamöter från olika professioner. Det ger en bredd i perspektiven, samtidigt som kunskaper tillförs och delas mellan ledamöterna. Ewa Alexandersson är ordinarie ledamot och vald till och med 2024. Hon bidrar till styrelsen med rollen som förtroendevald med över tjugo års erfarenhet från Huddinge pastorat, strax söder om Stockholm.
– Det är väldigt intressanta frågor och något som förr eller senare berör oss alla. Genom styrelseuppdraget lär jag mig dessutom en massa saker som jag kan ta med mig tillbaka till mitt förtroendeuppdrag i pastoratet, säger hon.
I Huddinge pastorat, med fyra församlingar, har hon tidigare varit ordförande i kyrkogårdsnämnden och är nu ledamot av kyrkogårdsutskottet och kyrkofullmäktige. Just SKKF beskriver hon som branschorganisationen där det finns kunskaper som behöver spridas.
– De kunskaper som finns inom SKKF tycker jag mig ofta se saknas i Svenska kyrkans organisation. Det hon tänker på är bland annat krematorieverksamheten, där SKKF kan frågorna, men där Svenska kyrkan saknar kunskaper i motsvarande grad, trots att man är det samfund som har huvudmannaskapen vid sidan av de kommunala.
– Ambitionen är att bli bättre, och det är bra att det finns en samordnare för begravningsfrågor på kyrkokansliet. Men det är en myndighetsutövning med statligt uppdrag, och då måste man bli kunnigare än man är i dag, säger Ewa Alexandersson, som även gärna vill se en ökad respekt och likabehandlande av de olika trosinriktningarna. Mycket av det som Ewa Alexandersson menar brister hos Svenska kyrkan är sådant som SKKF kan bidra med.
– Tidigare fanns det samfälligheter som kunde jobba ihop med begravningsfrågor, men i dag är alla församlingar och pastorat sin egen lilla klick. Jag tror att samfälligheter, likt den i Göteborg, är viktiga. Ska man tillgodose alla olika människor och deras respektive kulturer och intressen, måste man göra det effektivt både praktiskt och ekonomiskt. Ekonomiskt räcker det inte att ha en gemensam begravningsavgift, säger hon, och så får det bli vad det blir.
– Incitamentet att vara effektiv och spara saknas i dag genom den konstruktion avgiften har och så får det kosta vad det kostar.
Men det är ju inte vilken verksamhet som helst – får det inte kosta lite extra då?
– Det klart att det får göra det, men det finns en potential att vara mer effektiv än man är i dag, säger hon, och tar som exempel hur landets krematorier är placerade geografiskt.
– På sina håll är det brist, medan det finns en viss överetablering på andra. Det borde finnas en samordning som styr hur de ska placeras i landet.
Är det Svenska kyrkan centralt som ska ha den rollen?
– Nej, det tror jag inte. Man verkar inte särskilt intresserad av att ta ansvaret för samordningen. I stället pytsar man ut det på lokal nivå att fatta besluten.
Vilka är SKKF:s viktigaste arbetsområden, som du ser det?
– Genom att man har den stora kunskapen blir utbildningen central. Det är allt från det praktiska, till frågor som rör begravningsombud och ekonomi. Ombudens roll och funktion är viktig eftersom de representerar en så stor andel av befolkningen.
Är det de frågorna du driver i styrelsen?
– Som förtroendevald är jag ju inte expert på verksamheten, utan har en annan infallsvinkel, utifrån, och då blir ”kundperspektivet” viktigt.
Ska kommunerna ta över huvudmannaskapet med Svenska kyrkan som entreprenör?
– Ja, det tycker jag, även om Svenska kyrkan gör ett bra jobb och har en lång erfarenhet. Att kyrkan som huvudman numera får bedriva egna begravningsbyråer, och därmed vara både samarbetspartner och konkurrent med begravningsbranschen, är dock märkligt. Jag tror inte att Stockholms kommun skulle komma på idén att starta en begravningsbyrå, säger Ewa Alexandersson.
/Johan Lindstén
